När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han någonsin hade sett, satt i boet och rodde det framåt med ett par pinnar. Och denna lilla människa ropade till honom: »Gå så nära till vattnet, som du kan, Jarro, och håll dig flygfärdig! Du ska snart bli befriad.»
Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och strån. Jarro höll sig också nästan orörlig. Han var alldeles förlamad av ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt.
Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande. Jarro vaknade då till besinning och varnade dem med höga rop, men de flögo trots detta flera gånger fram och tillbaka över grundet. De höllo sig så högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät ändå förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte väl avlossade, förrän den lilla parveln sprang i land, drog en liten kniv ur slidan och skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt. »Flyg nu din väg, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!» ropade han, under det att han själv sprang ner i doppingboet och stötte från land.
Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade inte märkt, att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade bättre följt med vad som hände, och just när Jarro lyfte vingarna, störtade han fram och grep honom över nacken.
Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med största lugn till Cesar: »Om du är lika hederlig, som du ser ut, så kan du väl inte vilja tvinga en bra fågel att sitta här och locka andra i olycka.»
När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med överläppen, men om ett ögonblick släppte han Jarro. »Flyg, Jarro!» sade han. »Du är sannerligen för god att vara lockfågel. Det var inte heller därför, som jag ville hålla dig kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig.»
