XXI.
VADMALSVÅDEN.
Pojken for fram högt uppe i luften. Han hade den stora Östgötaslätten under sig och satt och räknade de många vita kyrkorna, som höjde sig ur små träddungar. Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit till femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på räkningen.
De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vitmålade tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli att förundra sig över dem. »Det måtte inte bo några bönder här i landet,» sade han för sig själv, »eftersom jag inte ser några bondgårdar.»
Då skreko genast alla vildgässen: »Här bor bönderna som herrskap. Här bor bönderna som herrskap.»
På slätten voro is och snö försvunna, och vårarbetet hade börjat. »Vad är det för långa kräftor, som kryper fram över åkrarna?» frågade pojken om en stund. — »Plogar och oxar. Plogar och oxar,» svarade alla vildgässen.
Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte kunde märkas, att de flyttade sig, och gässen ropade till dem: »Ni kommer inte fram förrän nästa år. Ni kommer inte fram förrän nästa år.» Men oxarna blevo inte svaret skyldiga. De lyfte mularna i vädret och bölade: »Vi gör mer nytta på en timme än sådana som ni i hela ert liv.»
