Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt ord. Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på gåskarlen, men det kom han sig inte för med. Och åt gåvan blev han också glad. Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick han ändå lust att försöka.
Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den inte var så lång som en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var uppäten.
Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade kunnat äta något rått. »Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte,» tänkte han.
Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när han hade sväljt sista biten, sade han med låg röst: »Det är så, att vi har råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel.» — »Ja, jag har nog märkt det,» sade pojken. — »Det skulle allt vara mycket hedersamt för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och visa dem, att också en tamgås kan duga till något.» — »Jaa,» sade pojken och drog på det, för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med detta, men han ville inte säga emot honom. — »Men jag tror inte, att jag kan reda mig ensam på en sådan resa,» sade gåskarlen, »utan jag vill fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig.»
Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända om hem så snart som möjligt, och han blev så förvånad, att han inte visste vad han skulle svara. »Jag trodde, att vi var ovänner, du och jag,» sade han. Men det tycktes gåskarlen alldeles ha glömt. Han kom bara ihåg, att pojken just nyss hade räddat livet på honom.
»Jag skulle väl allt hem till far och mor,» sade pojken. — »Ja, nog ska jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten,»
