dig av,» sade förargåsen. »Vad är det då, som gör dig så stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss?» — »Det kan ju vara därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något till,» sade gåskarlen. — »Ja, det vore gott, om du kunde visa oss det,» sade förargåsen. »Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att flyga, men du är kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att du är stark i att sträcksimma.» — »Nej, det kan jag inte berömma mig av,» sade gåskarlen. Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade bestämt sig för att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. »Jag har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav,» fortfor han. — »Då väntar jag mig, att du är en mästare i att springa,» sade gåsen. — »Aldrig har jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag själv gjort det heller,» sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den var.
Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade: »Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?» — »Det är jag mycket belåten med,» sade gåskarlen och var helt glad.
Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: »Men vem är det, som du har med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett.» — »Det är min kamrat,» sade gåskarlen. »Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att få med på resan.» — »Ja, det kan väl vara bra för en tamgås,» svarade den vilda. »Vad kallar du honom?» — »Han har flera namn,» sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn. »Jo, han heter Tummetott,» sade han till sist. — »Är han av tomtesläkt?» sade förargåsen. — »Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er att sova?» sade gåskarlen hastigt
