Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE

världen. »Inte är det värt, Nils Holgersson, att du är ängslig eller orolig för något, så länge som jag finns,» sade solen.


GÅSLEKEN.Måndag 21 mars.

Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, som en gås behöver för att äta sitt frukostmål, men just som morgonen höll på att övergå till förmiddag, kom en ensam vildgås flygande under det täta grentaket. Hon letade sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög mycket sakta. Så snart som Smirre räv såg henne, lämnade han sin plats under ungboken och smög emot henne. Vildgåsen undvek inte räven, utan flög ganska nära honom. Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han förfelade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön.

Det dröjde inte länge, förrän en ny vildgås kom flygande. Hon tog samma väg som den första och flög ännu lägre och långsammare. Också hon for tätt förbi Smirre räv, och han gjorde ett så högt språng efter henne, att hans öron snuddade vid hennes fötter, men hon undkom honom oskadd och fortsatte tyst som en skugga sin väg mot sjön.

En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ännu lägre och långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon ha att leta sig fram mellan bokstammarna. Smirre gjorde ett väldigt hopp, och det felades bara en hårsmån i att han hade gripit henne, men också denna gåsen räddade sig.

Strax efter att hon hade försvunnit, kom en fjärde vildgås. Fastän hon flög så långsamt och illa, att Smirre ansåg sig kunna fånga henne utan särdeles stor svårighet, var han nu rädd att misslyckas och ämnade låta henne flyga förbi oantastad. Men hon tog samma väg som de andra, och just då hon hade kommit mittöver Smirre, sänkte hon sig så djupt, att han förleddes att hoppa efter henne. Han nådde så högt, att han rörde vid henne med tassen, men hon kastade sig raskt åt sidan och bärgade sitt liv.