Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
50
VILDFÅGELSLIV

Alla vildgässen flögo upp, men den vite gick lugnt kvar på marken. När han såg de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter dem: »Inte behöver ni flyga undan för de där. Det är ju bara ett par barn.»

Den lilla parveln, som hade ridit på hans rygg, satt på en tuva i skogsbrynet och plockade sönder en tallkott för att komma åt fröna. Barnen voro honom så nära, att han inte tordes springa över åkern fram till den vite. Han gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav på samma gång ett varningsrop.

Men den vite hade tydligen föresatt sig att inte låta skrämma sig. Han gick alltjämt kvar på åkern och såg inte en gång efter vart barnen styrde kosan.

De veko emellertid av från vägen, gingo över åkern och närmade sig gåskarlen. När han äntligen såg upp, voro de alldeles inpå honom, och nu blev han så bestört och förvirrad, att han glömde bort, att han kunde flyga, och skyndade undan dem springande. Barnen följde efter, jagade ner honom i ett dike och fångade honom där. Det största av dem stack in honom under sin arm och bar bort honom.

När parveln, som låg under tistelbladet, såg detta, sprang han upp, som om han hade velat ta gåskarlen ifrån barnen. Men så kom han väl ihåg hur liten och maktlös han var och kastade sig i stället ner på tuvan och hamrade ursinnigt på marken med knytnävarna.

Gåskarlen ropade på hjälp av alla krafter: »Tummetott, kom och hjälp mig! Tummetott, kom och hjälp mig!» Men härvid började pojken på att skratta mitt i ångesten. »Jo, jag är just den rätte, jag, att hjälpa någon,» sade han.

I alla fall reste han sig upp och följde efter gåskarlen. »Inte kan jag hjälpa honom,» sade han, »men jag vill åtminstone se var de gör av honom.»

Barnen hade ett gott försprång, men pojken hade ingen svårighet att behålla dem i sikte, förrän han kom till en sänka i marken, där en vårbäck brusade fram. Den var varken bred eller mäktig, men i alla fall måste han springa