honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd.»
Pojken var alldeles säker på att både Akka och vildgässen hörde allt detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han skulle få stanna hos dem.
Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av Smirre räv. Men när de på lördagsmorgonen kommo ut på fälten, låg han i försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så att de ingen matro fingo. När Akka förstod, att han inte ämnade lämna dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög med flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens enbackar. De slogo inte ner förrän i trakten av Vittskövle.
Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är omtalat. Om inte pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.
När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vildgässen skulle säga. Och vildgässen voro ingalunda sparsamma på beröm, men de sade inte det ordet, som han längtade att få höra.
Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten.
Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor, yvig videbuske nere vid sjöstranden och blåste på vasspipa. Runt omkring honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde rymma, och kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela. Men pojken var inte mycket
