Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustigt skämt, på äventyr och frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och han riktigt tjöt av bedrövelse. »Jag bryr mig inte om att bli människa,» sade han. »Jag vill följa med er till Lappland.» — »Jag ska säga dig en sak,» sade Akka. »Den där tomten är lättretlig, och jag är rädd för att om du inte tar emot hans anbud nu, så blir det svårt för dig att beveka honom en annan gång.»
Det var besynnerligt med den där pojken, att så länge han levat, hade han aldrig tyckt om någon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna. Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt. Därför fanns det nu ingen, som han saknade eller längtade efter.
De enda, som han något så när hade kunnat samsas med, hade varit Åsa gåsapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gått vall med gäss på åkrarna liksom han själv. Men inte höll han riktigt av dem heller. Nej, långt ifrån.
»Jag vill inte bli människa,» tjöt pojken. »Jag vill följa med er till Lappland. Det är därför, som jag har varit snäll en hel vecka.» — »Inte vill jag neka dig att följa med oss, så långt som du vill,» sade Akka, »men tänk nu först efter om du inte hellre vill vända om hem! Det kan allt komma en dag, när du ångrar detta.»
»Nej,» sade pojken, »det är ingenting att ångra. Jag har aldrig haft det så bra som här hos er.»
»Ja, då ska det få bli, som du vill,» sade Akka.
»Tack!» sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta av glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.
