Björnen gick hela hålan runt och vädrade. Till sist kom han och lade sig ner utan att säga ett ord. »Var det inte det jag visste?» sade björnmor. »Men du tror förstås, att ingen mer än du har näsa eller öron.»
»En kan inte vara nog försiktig med sådant grannskap, som vi har,» sade björnfar helt stillsamt. Men så for han upp med ett rytande. Det hade fallit sig så olyckligt, att en av björnungarna hade flyttat tassen över Nils Holgerssons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan hade börjat nysa. Nu stod det inte till för björnmor att hålla björnfar stilla längre. Han kastade undan ungarna åt höger och vänster och fick syn på pojken, innan denne hade hunnit resa sig upp.
Han skulle ha slukat honom genast, om inte björnmor hade kastat sig emellan. »Rör honom inte! Det är ungarnas tillhörighet,» sade hon. »De har haft så roligt med honom hela kvällen, att de inte nändes äta opp honom, utan ville spara honom till morgonen.» Men björnhannen vräkte undan björnhonan. »Lägg dig inte i det, som du inte begriper!» röt han. »Känner du inte, att han luktar människa lång väg? Den där ska jag äta opp genast, annars spelar han oss något elakt spratt.»
Han öppnade gapet på nytt, men nu hade pojken fått litet tid på sig, och han hade i all hast rivit fram ur ränseln sina svavelstickor, som voro det enda försvarsmedel han ägde. Han strök eld mot skinnbyxen och stack den brinnande stickan in i gapet på björnen.
Björnfar fnös till, när kan kände svavellukten, och därmed var det ute med lågan. Pojken stod färdig med en ny sticka, men, besynnerligt nog, gjorde inte björnfar om anfallet.
»Kan du tända många sådana där små blåa rosor?» frågade björnfar.
»Jag kan tända så många, att de kunde göra slut på hela skogen,» svarade pojken, för han trodde, att han på det sättet skulle kunna skrämma björnen.
