Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
268
KARRS OCH GRÅFÄLLS SAGA

allvarsam skada, om det inte hade varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nästan slut på den. Runt omkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och där lades marken ut till åkrar. Många nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prästgård, där det kort förut inte hade funnits annat än björniden.

Även där skogen inte blev alldeles bortröjd, blevo de gamla träden fällda och de täta snåren genomhuggna. Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den: höggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.

Det var en lycka för skogen, att det inte fanns så särdeles mycket malm i Kolmårdsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blevo utan arbete och hade svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk lågo inbäddade i den som öar i havet. Kolmårdsborna försökte sig med jordbruk, men utan stor framgång. Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn.

Människorna gingo där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allt eftersom de blevo fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen. Kanske att det kunde ligga bärgning i skogen? Det kunde vara värt att försöka att ta vara på den i alla fall.

Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av