Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
387
BRORSLOTTEN

omöjligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda glugg eller dörr stod öppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fängelse.

Bataki började skrika på hjälp och höll i därmed hela dagen. Det finns väl knappt några djur, som äro så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade råkat i fångenskap. Den gråstrimmiga katten från Tisksågen var den första, som fick reda på olyckan. Han talade om den för hönsen, och de ropade ut den till förbiflygande fåglar. Snart var den känd av alla Falu stads kajor och duvor och kråkor och sparvar. De flögo genast bort till det gamla Svavelkoket för att ta närmare reda på saken. De kände mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta på något sätt att hjälpa honom.

Helt plötsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga röst: »Tyst, ni därute, och hör på mig! Eftersom ni säger, att ni gärna vill hjälpa mig, så far ut och ta reda på den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse och hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den här tiden på året. Tala om för Akka hur det står till med mig! Jag tror, att hon för med sig den ende, som kan hjälpa mig.»

Agar sändeduva, som var den bästa budbäraren i hela landet, träffade vildgåsflocken borta på Dalälvstranden, och när skymningen inbröt, kommo hon och Akka farande och slogo ner framför Svavelkoket. Tummetott satt på Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lämnat på en holme i Runn, därför att Akka ansåg, att de skulle ha gjort mer skada än gagn, om de hade kommit med till Falun.

När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott på ryggen och for bort till en gård, som låg alldeles i närheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram över trädgården och björkhagarna, som omgåvo det lilla stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt