luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.
Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullande utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ’Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ’Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ — ’Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ’Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ’Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ’att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ’Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ’Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har du redan dödat.’ — ’Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. — ’Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ’Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.
Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, men det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.
