Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ’Det är gott om malm här i berget,’ sade han. — ’Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. — ’Det förstår jag nog,’ sade bonden, ’men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ — ’Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. — ’Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.
Karlarna hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonden hade väntat. ’Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. — ’Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden.
Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.
När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ’Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. — ’Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.
De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann då på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.
