Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.
För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade opp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.
Ur Stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att
