»Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu stad, den står ju. Men alla de gamla hyttorna är borta. Hela trakten är översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna sig åt jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller malmen på att ta slut. Det vore mer välbehövligt än någonsin, att man funne reda på brorslotten.»
»Jag undrar om den där bergsmannen var den siste, som såg den,» sade pojken.
»Jag ska tala om för dig vem som har sett den sist, när du har huggit hål på väggen och släppt ut mig,» sade Bataki.
Pojken spratt till och började arbeta litet raskare. Han tyckte, att Bataki hade sagt det där i en underligt menande ton. Det lät nästan, som om han ville låta pojken förstå, att han, korpen, hade sett den stora malmådern. Kunde han ha haft någon särskild mening med att han hade berättat den där historien för honom?
»Du har visst farit mycket omkring här i trakten,» sade pojken för att få litet klarhet i saken. »Du har nog funnit både ett och annat, medan du har svävat över skogarna och bergen häromkring.»
»Jag skulle nog kunna visa dig rätt mycket märkvärdigt, bara du blir färdig med ditt arbete,» sade korpen.
Pojken började hugga med sådan iver, att flisorna flögo omkring honom. Nu hade han blivit riktigt viss på att korpen hade funnit brorslotten. »Det är bra synd, att du, som är en korp, inte ska kunna göra dig någon glädje av den rikedomen, som du har funnit,» sade han.
»Jag vill inte tala mer om den här saken, förrän jag ser, att du kan hugga hål på väggen och släppa ut mig,» sade korpen.
Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt. Han tyckte sig lätt kunna gissa Batakis mening. Korpen kunde ju inte bryta malm för egen räkning, och därför var det säkert hans avsikt att skänka upptäckten till Nils Holgersson.
