»Du måtte ha varit bra sömnig, medan jag berättade om brorslotten,» sade Bataki. »Annars skulle du väl inte ha väntat något sådant. Märkte du inte, att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har råkat i olycka? Nej, du! Bataki har levat så länge på jorden, att han har lärt sig att hålla mun.»
Därmed lyfte han vingarna och flög sin väg.
Akka stod och sov på marken bredvid Svavelkoket, men det dröjde en lång stund, innan pojken gick fram och väckte henne. Han var missmodig och sorgsen, därför att han hade gått miste om den stora rikedomen, och tyckte, att han ingenting hade att glädja sig åt. »Jag tror inte, att det är sant med jättedöttrarna,» sade han för sig själv, »och jag tror inte på vargar och svaga isar, men jag tror, att när fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern mitt i vilda skogen, har de blivit så yra av glädje, att de sedan inte har kunnat hitta reda på den. Och jag tror, att missräkningen har blivit så svår för dem, att de inte har kunnat leva. För så känner jag det.»
