Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
403
VALBORGSMÄSSOAFTON

Högarna bruka vara färdiga i god tid på eftermiddagen, och sedan gå alla barnen omkring med tändsticksaskar i fickan och vänta på mörkret. Det är så förfärligt länge ljust i Dalarna den här tiden på året. När klockan är åtta, har det knappast börjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att gå ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu. Från all avröjd och öppen mark är snön borttöad, och mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan det kännas riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i skogarna, isen täcker sjöarna, och mot natten blir det ibland många grader kallt. Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt. Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det sättet förhasta sig. De större vänta, tills det har blivit så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut.

Så kommer äntligen den rätta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och sticker in den under högen. Strax börja lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna bli glödröda, röken väller fram, svart och hotande. Så äntligen tränger lågan upp från toppen av risbålet, hög och klar, stiger på en gång flera meter i höjden och syns över hela trakten.

När barnen i en by ha fått sin egen eld riktigt i gång, ge de sig tid att se sig omkring. Jo, där brinner en eld, och där brinner en annan, och nu tändes det en på kullen och en allra överst på berget! Alla hoppas de, att deras eld skall vara den största och klaraste, och de äro så rädda för att den inte skall överglänsa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gårdarna för att tigga mor och far om ännu några brädstumpar och vedträn.

När elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gående för att se på den. Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att