Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
406
VALBORGSMÄSSOAFTON

som om de hade menat, att våren likasom vildgässen sov ute på Siljans is och de ville väcka honom.

Sångarna började med »Jag vet ett land långt upp i höga nord», och sedan kom »Om sommaren sköna, när marken hon gläds, vid Dala två älvarna vida», därpå »Marschen går till Tuna», »Mandom, mod och morske män» och till sist »I Dalarna bodde, i Dalarna bor». Det var alltsammans sånger om Dalarna. På ångbåtsbryggan brann ingen eld, och sångarna kunde inte se långt omkring sig. Men med tonerna steg bilden av deras land upp för dem och för alla, som hörde dem, ljusare och älskligare, än om det hade varit dager. Det var, som om de hade velat beveka våren: »Se, ett sådant land, som ligger och väntar på dig! Skall du inte komma oss till hjälp? Skall du låta vintern längre öva sitt förtryck över så vackra nejder?»

Så länge som sången varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till den, men när den upphörde, skyndade han mot land. Isen var borta längst inne i viken, men denna var så uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma lyckligt fram till en eld, som låg i själva strandvallen. Han smög sig med stor försiktighet så nära, att han kunde se människorna, som sutto och stodo bredvid elden, och höra vad de sade. Och återigen började han undra över vad det var han såg och fråga sig om det inte bara var en syn. Han hade aldrig förr sett människor klädda på detta sättet. Kvinnorna hade svarta, toppiga hättor på huvudet, små vita skinnjackor, rosiga schaletter om halsen, gröna sidenliv och svarta kjolar med en framvåd, som var randad i vitt, rött, grönt och svart. Karlarna hade runda, lågkulliga hattar, blåa rockar med rödkantade sömmar, gula skinnbyxor, som räckte till knäna och voro fästa med röda, tofsprydda strumpeband. Han visste inte om det bara berodde på dräkterna, men han tyckte, att människorna sågo helt annorlunda ut här än på andra håll, mycket ståtligare och förnämare. Han hörde, att de talade med varandra, men på en lång stund kunde han ingenting förstå. Han kom