Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
413
VID KYRKORNA

Det är inte så lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men när pojken såg de unga gossarna och flickorna så där uppifrån, tyckte han, att han aldrig hade sett en sådan härlig ungdomsskara. »Inte kan jag tro, att det finns finare prinsar och prinsessor i kungens slott,» sade han för sig själv.

Det var inte litet snö, som hade kommit. I Rättvik täckte den alla fält, och Akka var inte i stånd att finna något ställe, där hon kunde slå ner. Då besinnade hon sig inte länge, utan flög söderut mot Leksand.

I Leksand hade, som vanligt är om våren, de flesta unga rest bort för att söka arbete. Det var mest gammalt folk, som hade stannat hemma i socknen, och när vildgässen kommo flygande, vandrade en lång rad av gamla gummor genom den ståtliga björkallén, som leder fram till kyrkan. De kommo på den vita marken mellan de vitstammiga björkarna i snövita fårskinnskoftor, vita skinnkjolar, gula eller svart- och vitrandiga förkläden och vita hättor, som slöto tätt om det vita håret.

»Kära mor Akka,» sade pojken, »far långsamt här, så att jag får se på gammalfolket!» Detta tyckte visst förargåsen vara en rimlig begäran, för hon sänkte sig, så långt hon vågade, och for tre gånger fram och tillbaka över björkallén. Inte är det lätt att säga hur de togo sig ut på nära håll, men pojken tyckte, att han aldrig hade sett gamla kvinnor se så kloka och värdiga ut. »De här gamla ser ut, som om de hade kungar till söner och drottningar till döttrar,» sade pojken för sig själv.

Men i Leksand var det inte bättre än i Rättvik. Det låg tjock snö överallt, och Akka såg sig ingen annan råd än att fortsätta söderut mot Gagnef.

I Gagnef hade de begravt en död före gudstjänsten den dagen. Liktåget hade kommit sent till kyrkan, och sedan hade det dragit ut på tiden med jordfästningen. När vildgässen kommo farande, hade inte alla människor hunnit in i kyrkan, utan flera kvinnor gingo ännu kvar på kyrkogården och sågo på sina gravar. De voro klädda i gröna