Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXXIII.
ÖVERSVÄMNINGEN.

1—4 maj.

I flera dar rådde ett förskräckligt väder i trakterna norr om Mälaren. Himlen stod jämngrå, vinden ven, och regnet piskade. Både människor och djur visste, att det inte kunde bli vår med mindre, men de tyckte ändå, att det var nästan outhärdligt.

När det hade regnat en dag, började snömassorna i granskogarna smälta på allvar, och vårbäckarna kommo i gång. Alla vattenpussar på gårdarna, det tröga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar och kärr, allt kom i rörelse och försökte leta sig fram till bäckarna för att bli taget med till havet.

Bäckarna ilade så hastigt som möjligt fram till Mälaråarna, och åarna gjorde sitt bästa för att föra vattenmassorna ner till Mälaren. Men då kastade alla småsjöar i Uppland och i Bergslagerna på en och samma dag av sina istäcken, så att åarna fylldes av isflak och helt hastigt stego ända upp till sina bräddar. Så förstorade, som åarna nu hade blivit, störtade de sig ut i Mälaren, och det dröjde inte, förrän den hade mottagit så mycket vatten, som den bekvämligen kunde rymma. Den råkade i häftig strömning ner mot utloppet, men Norrström är en trång farled, och den kunde inte släppa fram vattnet så fort, som det hade behövts. Till på köpet var det starkt östanväder, så att havsvattnet vräkte mot land och stod hindrande i vägen för Strömmen, när den ville föra sötvattnet ut i Östersjön.