Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
426
ÖVERSVÄMNINGEN

smyga ut till svanredet. »Hoj, hoj, hoj! Stå opp! Stå opp!» skrek pojken och slog i vattnet med sin käpp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat. Men han avstod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken.

Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. Det låg vida, jämna ängar framför honom. Han såg inte något träd. som han kunde klättra upp i, intet hål, där han kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.

Ett stycke från sjön lågo några små torpstugor, där det lyste ljus ur fönstren. Pojken sprang förstås åt detta hållet, men han måste säga till sig själv, att innan han kom fram till husen, borde räven kunna hinna honom många gånger.

Räven var honom en gång så nära, att han tyckte sig vara säker om fångsten, men då kastade sig pojken hastigt åt sidan och vände om ner mot viken igen. I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvällen hade varit ute på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro på hemväg.

Karlarna voro trötta och sömniga. De hade varken märkt pojken eller räven, fast dessa hade sprungit tätt framför dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt bredvid dem. »Räven måtte väl inte våga sig ända fram till människorna,» tänkte han.

Men snart hörde han hur räven kom tassande. Han räknade nog på att karlarna skulle ta honom för en hund, ty han kom alldeles inpå dem. »Vad är det för en hund, som smyger efter oss?» sade då den ena av karlarna. »Han kommer så nära, som om han ville bitas.» Den