själv, att du ska ta honom till fånga.» — »Börjar du nu att föra spektakel med mig?» sade hunden. — »Kom bara med mig in i kojan, så att inte räven kan höra oss,» sade pojken, »så ska jag säga dig hur du ska bära dig åt!»
Pojken och bandhunden kröpo in i kojan och lågo där och viskade.
Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten, och när allt var stilla, kom han sakta in på gården. Han vädrade pojken ända till hundkojan och satte sig på lämpligt avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plötsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade åt honom: »Gå din väg! Annars kommer jag och tar dig.» — »Nog sitter jag här, så länge jag vill, för dig,» sade räven. — »Gå din väg!» sade hunden än en gång i hotande ton. »Annars har du i natt jagat för sista gången.» Men räven bara grinade åt honom och vek inte ur fläcken. »Jag vet allt hur långt din kedja räcker,» sade han. — »Jag har varnat dig två gånger,» sade hunden och kom ut ur kojan. »Nu får du skylla dig själv.»
I detsamma kastade han sig med ett långt språng över räven och nådde honom utan minsta svårighet, för han var lös. Pojken hade knäppt upp hans halsband.
Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, räven låg på marken och vågade inte röra sig. »Ja, håll dig nu stilla!» sade hunden. »Annars biter jag ihjäl dig.» Han tog räven i nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken med hundlänken och lade halsbandet två gånger om halsen på honom och spände till så, att han blev säkert fastgjord. Och under allt detta måste räven ligga stilla och vågade inte röra sig.
»Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god bandhund av dig,» sade pojken, när han var färdig.
