Uppland tackade och tog emot och vek nu av åt Halland. Där började det på nytt klaga över hur fattigt det var och bad om land. ’Jag är inte rikare, jag, än du,’ sade Halland, ’och fördenskull borde jag inte ge dig något. Men du får bryta opp några stenkullar ur jorden och ta med dig, om du tycker, att det lönar mödan.’
Uppland tackade och tog emot och knogade sedan åstad till Bohuslän. Där fick det lov att plocka i sin säck så många nakna små skär, som det hade lust till. ’De där ser ju inte mycket ut, men de är goda att ha till skydd mot blåsten,’ sade Bohuslän. ’Du kan nog göra dig nytta av dem, eftersom du är hemma vid kusten, du såväl som jag.’
Uppland var tacksamt för allt, som skänktes det, och sade inte nej till något, fastän det överallt fick sådant, som de andra tyckte att de lättast kunde vara av med. Värmland slängde till det en bit berggrund. Västmanland gav det en sträcka av sina åsar. Östergötland skänkte det ett stycke av den vilda Kolmården, och Småland plockade säcken nästan full med mossar och stenrös och ljungbackar.
Sörmland ville inte skänka annat än ett par Mälarfjärdar, och Dalarna tyckte likaså, att det inte ville avstå någon fast mark, och frågade om Uppland ville hålla till godo med ett stycke av Dalälven.
Till sist fick det av Närke några av de vattensjuka ängarna på Hjälmarstranden, och med detta hade det fått säcken så full, att det tyckte, att det inte behövde vandra längre.
När Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte låta bli att tycka, att det var en förfärlig massa avskrap, som det hade fått, och det suckade och undrade hur det skulle bära sig åt för att få någon nytta av gåvorna.
Det ena året följde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fått allt så, som det ville ha det.
