Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
434
SAGAN OM UPPLAND

på dem så, att de nådde fram till Mälaren och bildade uddar och öar, som klädde sig med grönt och har blivit fagra som lustgårdar. Men fjärdarna, som Sörmland hade skänkt mig, drog jag långt inåt landet, så att det öppnades för sjöfarande och kunde komma i umgänge med världen.

När jag hade fått allt färdigt i norr och i söder, gick jag fram till östra kusten, och nu tog jag reda på alla de kala skär och stenbackar och ljunghedar och nakna marker, som ni hade gett mig, och kastade ut dem i havet. Och därutav uppstod alla mina holmar och öar, som har varit mig till så stor nytta både för fiske och skeppsfart, och som jag räknar som min förnämsta egendom.

Sedan hade jag inte mycket mer kvar av gåvorna än de där jordtorvorna, som jag hade fått av Skåne, och dem lade jag ut i mitten av området till den fruktbara Vaksalaslätten. Och den tröga ån, som jag hade fått av Västergötland, den ledde jag fram över slätten, för att den skulle få god förbindelse med Mälarfjärdarna.’

Nu förstod de andra landskapen hur allt hade gått till, och fastän de var smått förargade, kunde de inte låta bli att tycka, att Uppland hade ställt det väl för sig. ’Du har gjort mycket med små medel,’ sade landskapen. ’Du är visst den, som är klokast och duktigast av oss.’

’Tack ska ni ha för det ordet!’ sade Uppland. ’När ni säger så, blir det väl jag, som får ta kungen och huvudstaden till mig.’

Återigen blev de andra landskapen förargade, men det, som var beslutat, måste de stå fast vid.

Och Uppland fick kungen och huvudstaden och blev det främsta av alla landskapen. Och det var inte mer än rätt, för klokhet och duglighet är det, som gör tiggare till furstar än i denna dag.»