»Det är inte så illa gissat,» hade korpen svarat. »Här har en gång bott ärkebiskopar, som var lika mäktiga som kungar, och det bor en ärkebiskop här än i dag, men inte är det han, som nu regerar här.»
»Då vet jag inte vad jag ska hitta på,» hade pojken sagt. — »Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden,» hade korpen sagt, »och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.»
Pojken hade knappt velat hålla detta för troligt. »Kom med bara, ska du få se!» hade korpen sagt, och så hade de farit och tittat på de stora husen. Fönsterna hade stått öppna på flera ställen. Pojken hade kunnat titta in både här och där, och han hade sett, att korpen hade haft rätt.
Bataki hade visat honom det stora biblioteket, som var fullt av böcker från källaren till takåsen. Han hade fört honom till det stolta universitetshuset och visat honom de präktiga föreläsningssalarna. Han hade flugit förbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken hade sett uppstoppade djur genom fönsterna. De hade flugit fram över de stora växthusen med de många främmande växterna, och de hade tittat ner på observatoriet, där den långa tuben stod riktad mot himlen.
De hade också svävat förbi många fönster och sett gamla herrar med glasögon på näsan, som hade suttit och skrivit eller läst i rum, där väggarna voro kringmurade av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där studenterna hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra luntor.
Äntligen hade korpen slagit ner på ett tak. »Ser du, att det är sant, som jag säger, och att det är lärdomen, som är herre här i staden?» hade han sagt, och pojken hade erkänt, att han hade haft rätt. »Om jag inte vore en korp,» hade Bataki vidare sagt, »utan bara en människa som du, så skulle jag slå mig ner här. Jag skulle sitta dag ut och dag in i ett rum fullt av böcker och lära mig allt, som stod i dem. Skulle du inte ha lust för sådant, du med?» —
