»Vad är det åt dig?» sade korpen. »Nu har du gått miste om att bli människa.» — »Jag bryr mig inte om att byta med den studenten,» sade pojken. »Jag finge ju bara ledsamheter för de där bortblåsta papperens skull.»
»För dem behöver du inte göra dig några bekymmer,» sade Bataki. »Dem kan jag skaffa tillbaka.» — »Nog tror jag, att du kan det,» sade pojken, »men inte är jag säker på att du gör det. Jag vill allt först vara trygg för den saken.»
Bataki sade inte ett ord. Han bara spände ut vingarna, for åstad och kom snart tillbaka med ett par pappersblad. Han for nu en hel timme fram och tillbaka lika flitigt som en svala, när hon drar ler till nästet, och förde det ena papperet efter det andra till pojken. »Så där, nu tror jag, att du ska ha fått nästan alltihop,» sade han till sist och ställde sig flämtande på fönsterbrädet.
»Tack ska du ha!» sade pojken. »Nu ska jag gå in och språka med studenten.» I detsamma kastade Bataki en blick inåt rummet och såg hur studenten stod och ordnade och slätade papperen. »Du är då det största nöt jag nånsin har råkat på!» for Bataki ut mot pojken. »Har du gett studenten handskriften? Då behöver du inte gå in till honom. Han kommer aldrig mer att säga, att han vill vara en sådan som du.»
Pojken stod också och stirrade på studenten, som var så glad, att han dansade runt i sitt lilla rum i bara skjortan, och så vände han sig till Bataki. »Jag förstår allt, Bataki, att du har velat ställa mig på prov,» sade han. »Du tänkte nog, att jag skulle lämna Mårten gåskarl att sköta sig ensam på den här svåra resan, så snart jag själv kunde få det bra. Men när studenten talade om sin historia, kom jag att tänka på hur fult det var att svika en kamrat, så det ville jag inte göra.»
Bataki började krafsa sig i nacken med foten och såg nästan förlägen ut. Han kom sig inte för att säga något, utan flög bara med pojken raka vägen tillbaka till vildgässen.
