Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
456
DUNFIN

sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Där låg ett slott, och där låg en stuga. Där reste sig ett långt, lågt herrgårdshus och där en villa med många småtorn. Somliga stodo i trädgårdar, men de flesta voro lagda i lövskogen, som kantade stranden, utan vidare plantering. Men så olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som lekstugor.

Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop. »Nu känner jag riktigt igen mig. Därborta ligger staden, som simmar på vattnet.»

Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än några ljusa töcken och dimmor, som välte fram över vattnet. Men så skymtade han höga tornspiror och ett och annat hus med många fönsterrader. De stego fram och gömde sig åter, allt som töcknen drevo hit och dit. Men någon strandremsa såg han inte. Allt därborta tycktes vila på vattnet.

När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed stränderna. I stället voro dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora upplag av kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare. Men de skimrande, genomskinliga töcknen bredde ut sig över detta, och de gjorde, att allting såg så stort och väldigt och underligt ut, att det nästan blev vackert.

Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nalkades de töckenomgivna tornspirorna. Då sjönko plötsligen alla dimmor ner mot vattnet, utom några tunna, lätta, som svävade över deras huvuden, grant färgade i skärt och ljusblått. De andra lågo och vältrade över vatten och land. De dolde alldeles husens grundvalar och nedre delar, men de övre våningarna, tak, torn, gavlar och frontespiser förblevo synliga. Somliga hus blevo på detta sätt så höga, att de voro riktiga Babelstorn. Pojken kunde