aldrig brukar kämpa med gäss. Annars skulle det snart vara ute med dig.»
Mårten gåskarl trodde, att örnen höll sig för god att slåss med honom, och rusade på honom i vredesmod, bet honom i strupen och slog honom med vingarna. Detta kunde örnen naturligtvis inte tåla, utan han började strida, men ändå inte med full styrka.
Pojken låg och sov på samma ställe som Akka och vildgässen, när han hörde Dunfin ropa: »Tummetott! Tummetott! Mårten gåskarl håller på att bli ihjälriven av en örn!» — »Låt mig sitta opp på din rygg, Dunfin, och för mig till honom!» sade pojken.
När han kom fram, var Mårten gåskarl blodig och illa riven, men han kämpade ännu. Pojken kunde inte strida mot örnen, och det var inte annat att göra än att skaffa bättre hjälp. »Fort, Dunfin! Kalla hit Akka och vildgässen!» ropade han. Med detsamma han sade detta, upphörde örnen att strida. »Vem är det, som talar om Akka?» frågade han. Och när han nu såg Tummetott och hörde vildgässens kackel, lyfte han vingarna. »Säg Akka, att jag aldrig hade väntat att träffa på henne eller någon av hennes följe härute på havet!» sade han och svävade bort med skön och snabb flykt. — »Det var samma örn, som en gång bar mig tillbaka till vildgässen,» sade pojken och såg förvånad efter honom.
Vildgässen ämnade bege sig av från skäret i god tid, men först ville de ändå beta en stund. Medan de gingo och åto, kom en bergand fram till Dunfin. »Jag skulle hälsa dig från dina systrar,» sade hon. »De vågar inte visa sig bland vildgässen, men de bad mig påminna dig, att du inte borde fara från skäret, förrän du har hälsat på den gamla fiskaren.» — »Det är verkligen sant,» sade Dunfin. Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp till hyddan.
