Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
468
STOCKHOLM

var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga levande, och Klement hade råkat honom många gånger förut.

Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om föreståndaren på Skansen var hemma, och när Klement hade svarat på detta, frågade han i sin tur vad det var för rart, som fiskaren hade i kassen. »Du kan få se vad jag har, Klement,» svarade då fiskaren, »om du till tack vill ge mig ett gott råd och säga vad jag kan begära för det.»

Han sträckte kassen mot Klement. Denne tittade ner i den en gång, så en gång till och drog sig därpå hastigt ett par steg baklänges. »Vad i alla mina dar, Åsbjörn!» sade han. »Hur har du fått fatt i den där?»

Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade mor brukat tala om småfolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara odygdig för att inte reta småfolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hittat på det där om pysslingarna för att hålla honom i styr. Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket.

Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och han kände en rysning ila utefter ryggraden, när han såg åt kassen. Åsbjörn märkte, att han var rädd, och började skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt. »Tala om för mig, Åsbjörn, var du har kommit över honom!» sade han. — »Jag har inte legat på lur efter honom, må du tro,» sade Åsbjörn. »Det var han, som kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i båten. Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn på några vildgäss, som kom österifrån under ett fasligt skrikande Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. I stället kom den här nerfarande och föll i vattnet så nära båten, att jag bara behövde sträcka ut handen för att