Klement teg på nytt och väntade, att pysslingen skulle ge tecknet, men denne rörde sig inte.
»Jaså,» sade Klement, »då blir det väl ingen annan råd, än att jag får visa dig för husbonden här på stället. Och så blir du satt i glasskåp, och alla människor i Stockholms stora stad kommer för att titta på dig.»
Men detta tycktes ha skrämt pysslingen, och det var knappt sagt, förrän han gjorde tecknet.
»Det var rätt,» sade Klement, tog sin kniv och skar av snöret, som fängslade pysslingens händer. Sedan gick han hastigt mot dörren.
Pojken lossade banden kring fotlederna och sköt bort munkavlen, innan han tänkte på något annat. När han sedan vände sig till Klement Larsson för att tacka honom, var denne redan borta.
Klement hade nätt och jämnt kommit utom dörren,
när han mötte en ståtlig och vacker gammal herre, som
tycktes vara på väg fram till en vacker utsiktsplats, som
fanns i närheten. Klement kunde inte minnas, att han
hade sett den ståtliga gamla herrn förut, men denne måtte
visst ha lagt märke till Klement någon gång, när han hade
spelat fiol, för han stannade och började tala med honom.
»God dag, Klement!» sade han. »Hur står det till med dig? Du är väl inte sjuk? Jag tycker, att du har tynat av på sista tiden.»
Det var en så obeskrivlig vänlighet över den gamla herrn, att Klement tog mod till sig och berättade honom hur svårt han hade det med sin hemlängtan.
»Vad?» sade den ståtliga gamla herrn. »Längtar du, när du är i Stockholm? Det kan väl aldrig vara möjligt.»
Och den ståtliga gamla herrn såg nästan förnärmad ut. Men så besinnade han väl, att det bara var en gammal
