Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
473
STOCKHOLM

En dag hade en fiskare, som bodde på Lidingön ute i Saltsjön, styrt sin båt inåt Mälaren, och där hade han haft så god tur med fisket, att han hade glömt att resa hem i tid. Han hade inte hunnit längre än till de fyra holmarna, när det redan var alldeles mörkt, och då tyckte han sig inte kunna göra bättre än att stiga i land på en av dem och vänta där till längre fram på natten, då det blev månsken, för det visste han, att det skulle bli.

Det var sensommar och varmt och vackert väder ännu, fastän kvällarna hade börjat att bli mörka. Fiskaren drog opp sin båt på land, lade sig bredvid den med huvudet mot en sten och somnade. När han vaknade, var månen uppgången för längesedan. Den stod mittöver honom och sken så praktfullt, att det nästan var full dager.

Karlen sprang opp och skulle just sätta båten i sjön, när han såg en mängd svarta prickar röra sig ute i strömmen. Det var ett stort sälstim, som med full fart kom mot holmen. När fiskaren såg, att sälarna tycktes ämna krypa opp på land, lutade han sig ner för att söka reda på spjutet, som han alltid förde med sig i båten. Men när han reste sig, såg han inte mer några sälar, utan i stället stodo på stranden de skönaste unga tärnor, klädda i gröna, släpande sidenkläder och med pärlkronor på sina huvuden. Då förstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde på de öde skären långt ute i havet och nu hade tagit sälhamnar på för att kunna fara in mot land och förlusta sig i månskenet på de gröna holmarna.

Helt stilla lade han ner spjutet, och när jungfrurna gingo opp på holmen för att leka, smög han sig efter och betraktade dem. Han hade hört, att havstärnorna skulle vara så sköna och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli betagen av deras fägring, och han måste säga till sig själv, att detta inte var för mycket sagt om dem.

När han hade sett dem dansa en stund under träden, gick han ner till stranden, tog en av sälhamnarna, som låg kvar där, och gömde den under en sten. Sedan gick han