skönhet över det, som han aldrig hade sett förut. Det glittrade och blänkte i skärt och vitt, såsom färgen leker på snäckornas insida.
När det glittrande vattnet slog mot stränderna, tyckte fiskaren, att också dessa förändrades. De började blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer över dem, så att de fingo en ljuvhet, som de inte förr hade ägt.
Och han förstod hur allt detta kom sig. För med sjöjungfrurna förhåller det sig så, att den, som ser dem, måste finna dem skönare än alla andra, och när nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stränderna, övergick hennes skönhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sågo dem, måste älska dem och dragas till dem med längtan.»
När den ståtliga gamla herrn hade hunnit så långt i sin berättelse, vände han sig mot Klement och såg på honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han sade ingenting för att inte vålla något avbrott i berättelsen.
»Nu skall du lägga märke till, Klement,» fortfor den gamla herrn och fick med ens en liten skälmaktig glimt i ögonen, »att allt ifrån denna tiden började människor flytta till holmarna. Först var det bara fiskare och bondfolk, som slogo sig ner där, men också andra lockades dit, och så en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande fram genom Strömmen. De började genast tala om de där holmarna, och de fäste sig vid att de lågo så, att varje fartyg, som ville färdas inåt Mälaren, måste förbi dem. Och jarlen menade, att här borde man sätta ett lås för farleden, som man kunde öppna och stänga efter behag: släppa in handelsfartygen och stänga ute rövarflottorna.
Och det blef allvar av detta,» sade den gamla herrn och reste sig och började på nytt rita i sanden med sin käpp. »På den största av öarna, här, ser du, förde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat Kärnan. Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram murar på det här sättet. Här mot norr och mot söder
