Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
484
GORGO, ÖRNEN

till örnnästet, örnarna brukade draga ut på jakt en stund efter soluppgången, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon på detta sätt väntat på deras utfärd för att se, om de skulle stanna i dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.

Hon behövde inte vänta länge, förrän de båda ståtliga fåglarna lämnade klipphyllan. Sköna, men fruktansvärda svävade de ut i luften. De ställde kosan neråt slättlandet, och Akka uppgav en suck av lättnad.

Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och föda upp ungar och brukade om somrarna fördriva tiden med att gå från det ena gåsredet till det andra och ge råd om ruvningen och skötseln av ungarna. Dessutom höll hon utkik inte bara efter örnarna, utan också efter fjällrävar, ugglor och alla andra fiender, som kunde tänkas hota vildgässen och deras ungar.

Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter örnarna. På samma sätt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon såg genast på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände sig då trygg för dem, som hörde henne till. Men denna dagen såg hon inte örnarna vända tillbaka. »Jag måtte ha blivit gammal och slö,» tänkte hon, när hon hade väntat på dem en stund. »Nu måste ju örnarna vara hemkomna för längesedan.»

Hon såg uppåt bergväggen på eftermiddagen och väntade att få se örnarna på det vassa utsprånget, där de brukade sitta och taga sin middagsvila, och hon försökte att få syn på dem mot kvällen, när de skulle bada i fjällsjön, men hon förfelade dem på nytt. Återigen jämrade hon sig över att hon hade blivit gammal. Hon var så van, att örnarna skulle hålla till på berget ovanför henne, att hon inte kunde tänka sig möjligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit.