Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
490
GORGO, ÖRNEN

för djärvhet. De brukade säga, att han inte fruktade någon utom sin fostermor, Akka. De visste också att berätta om honom, att han aldrig hade förgripit sig på en vildgås.


I FÅNGENSKAPEN.

Gorgo var bara tre år gammal och hade ännu inte tänkt på att skaffa sig hustru och bli bofast, när han en dag blev fångad av en jägare och såld till Skansen. Där funnos redan förut ett par örnar. De höllos fångna i en bur, som var uppförd av järnstänger och ståltråd. Den stod ute i det fria och var så stor, att man hade kunnat flytta dit ett par träd och lägga upp ett rätt stort stenkummel därinne, för att örnarna skulle känna sig hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes fåglarna. De sutto nästan hela dagen orörliga på en och samma plats. Deras vackra, mörka fjäderskrudar blevo ruggiga och glanslösa, och deras ögon stirrade under hopplös längtan ut i luften.

Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var han ännu vaken och livlig, men sedan började en tung dåsighet smyga sig över honom. Han blev sittande stilla på samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt framför sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna gingo.

En morgon, då Gorgo satt i sin vanliga dvala, hörde han, att någon kallade på honom nerifrån marken. Han var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att sänka blickarna. »Vem är det, som ropar på mig?» frågade han. — »Men, Gorgo, känner du inte igen mig? Det är Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgässen.» — »Är Akka också fången?» frågade Gorgo i en ton, som om han sökte reda tankarna efter en lång sömn. — »Nej, Akka och den vita gåskarlen och hela flocken är nog välbehållna oppe i Lappland vid det här laget,» sade pojken. »Det är bara jag, som är fången här.»