föregående. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring på trädgrenarna för att få styvheten ur lederna.
En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman tändes på himmelen, väckte Tummetott örnen. »Försök nu, Gorgo!» sade han.
Örnen såg upp. Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu fanns ett stort hål i ståltrådsnätet. Gorgo rörde vingarna och kastade sig dit upp. Ett par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.
Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte komma och ge också honom hans frihet.
Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos där, och hade fått många vänner ibland dem. Och han måste ju erkänna, att där fanns så mycket att se och ta lärdom av, att han inte hade haft svårt för att få tiden att gå. Men nog drogo hans tankar alla dagar med stor längtan till Mårten gåskarl och de andra reskamraterna. »Vore jag bara inte bunden av mitt löfte,» tänkte han, »då skulle jag väl finna en fågel, som bure mig till dem.»
Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte hade återgett pojken friheten, men man må komma ihåg hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, när han lämnade Skansen. Den morgonen, då han skulle resa, hade han likvisst tänkt på att sätta ut pysslingens mat i en blå skål, men till all olycka hade han inte kunnat finna någon. Så hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att bjuda honom farväl, och han hade inte hunnit att skaffa den blåa skålen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett någon annan utväg än att bedja lappgubben om hjälp. »Det är så, att en av småfolket bor här på Skansen,» sade Klement, »och jag brukar ge honom litet mat var morgon.
