Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
502
FRAM ÖVER GÄSTRIKLAND

ödslig. Svarta stubbar stodo kvar mellan hällarna som ett vittnesbörd om att här hade funnits stor och präktig skog, men inga unga trädtelningar sköto upp ur marken.

Folk undrade över att det gick så långsamt för bergshöjden att åter beklädas med skog, men man tänkte inte på att när skogsbranden hade gått fram där, hade marken varit utan fuktighet efter en lång torka. Därför var det inte nog med att träden hade brunnit och att allt växande på marken: ljungen och getporsen och mossan och lingonriset, också hade strukit med, utan själva myllan, som täckte berggrunden, hade efter branden blivit torr och lös som aska. Den virvlade upp i luften vid varje vind, och som höjden låg utsatt för blåsten, hade den ena hällen efter den andra blivit rensopad. Regnvattnet hjälpte naturligtvis till att föra bort myllan, och sedan nu vind och vatten hade hållit på att feja av berget i hela tio år, låg det så kalt, att man snarast kunde tro, att det skulle komma att förbli öde ända till världens sista stund.

Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där det avbrända berget fanns, framför ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller spade på axeln och matsäcksknyte i handen. Så snart alla voro komna, drogo de i ett långt tåg uppåt skogen. Fanan bars i spetsen, lärare och lärarinnor gingo vid sidan, och efter följde ett par skogvaktare och en häst, som drog ett lass med tallplantor och granfrön.

Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, som lågo närmast bygden, nej, det bar av långt inåt skogen med det. Det följde gamla fäbodstigar, och rävarna stucko förvånade fram sina huvuden ur lyorna och undrade vad det här var för fäbodfolk. Det tågade förbi gamla kolbottnar, där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna vredo på sina krokiga näbbar och frågade varandra vad det var för slags kolargubbar, som nu trängde in i skogen.