utför och uppför stupande branter. Hästen måtte bli som sönderdragen, körkarlen skulle väl mången gång känna sig förtvivlad. »Jag är rädd för att det inte har hörts mycken gamman utmed den här vägen,» sade pojken.
Örnen svingade sig framåt med väldiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en älvstrand. Här sågo de en plats, som var alldeles betäckt med spånor, stickor och bark. Örnen hörde, att pojken undrade varför det såg så skräpigt ut därnere.
»Det är här, som skörden har varit stackad,» ropade örnen.
Pojken tänkte på hur sädesstackarna i hans trakt lades upp tätt vid gårdarna, som om de vore deras bästa prydnad. Här kördes skörden ner till en ödslig älvstrand och lämnades där. »Jag undrar om någon går hit bort i ödemarken, räknar sina stackar och jämför dem med grannens,» sade han.
En liten stund därefter hunno de fram till den stora älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång. Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med ljusstammiga björkar och aspar. Dalen var så bred, att älven på många ställen kunde vidga ut sig till sjöar. På stränderna låg en stor, rik bygd med präktiga och väl upptimrade gårdar. När de foro fram över dalen, hörde örnen, att pojken undrade över att de ängar och åkrar, som funnos där, kunde räcka till för en så stor befolkning.
»Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern,» ropade örnen.
Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda gårdarna i Skåne. Här bodde bönderna i riktiga herrgårdshus. »Det ser ut, som om det skulle löna sig att arbeta i skogen,» sade han.
Örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han kom ett stycke ut över älven, hörde han hur pojken
