Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
534
EN MORGON I ÅNGERMANLAND

att den där säcken stod fylld av den bästa mat, som pojken kunde önska sig, och han hade sänkt sig ner emot den.

Men innan örnen ännu hade nått till marken, hade det uppstått ett förfärligt larm omkring dem. Det var kråkor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under häftigt skrikande, i tanke att örnen ämnade slå ner på någon fågel. »Bort, bort, rövare! Bort, bort, fågeldödare!» hade de ropat. De hade fört ett sådant väsen, att bonden hade blivit uppmärksam på det och skyndat fram. Då hade örnen måst fly. Pojken hade inte fått ett enda korn.

Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna. De hade inte bara tvungit örnen att fly, utan de hade också förföljt honom en lång sträcka uppåt dalgången, och överallt hade människorna hört deras rop. Kvinnorna hade kommit ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade smattrat som gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med bössa i hand.

På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade sänkt sig ner mot marken. Pojken hade övergivit hoppet, att örnen skulle kunna skaffa honom någon mat. Han hade aldrig förr tänkt på att Gorgo var så hatad och avskydd. Han hade nästan tyckt, att det var synd om honom.

Om en stund hade de kommit farande över en stor bondgård, där matmodern måtte ha haft bak för sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plåt nygräddade bullar på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla bort dem.

Örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade inte vågat slå ner mittför ögonen på bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt rådvill. Ett par gånger hade han varit så långt nere som till skorstenen, men så hade han höjt sig på nytt.