steg upp från en skogsås; inte från den, som var närmast, utan från den andra i ordningen, räknat från honom. Det såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen, men det kunde ju hända, att det låg en fäbodvall därborta, och att jäntorna höllo på att koka sitt morgonkaffe.
Det var märkvärdigt så den där röken tog till och bredde ut sig. Den kunde inte komma från en fäbod, men kanske att det fanns kolare i skogen? På Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, att det skulle finnas sådana i de här skogarna. Men det var visst mest på hösten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.
Röken ökades för vart ögonblick. Nu välvde den fram över hela bergsryggen. Det var nog inte möjligt, att det kunde komma så mycket rök från en kolmila. Det måtte vara något slags eldsvåda, för en mängd fåglar flögo upp och flyttade sig över till närmaste ås. Både hökar och tjädrar och andra, som voro så små, att det inte var möjligt att känna igen dem på så långt håll, flydde undan för branden.
Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det möjligt att se en röd låga inne i röken. Det var nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta. Men vad i all världen var det, som brann? Inte kunde det ligga en stor bondgård undangömd i skogen heller?
Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upphov till en sådan brand. Nu kom det rök inte bara från åsen; också från dalen nedanför den, som han inte kunde se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, steg det upp massor av rök. Det var inte annat möjligt, än att själva skogen brann.
Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde brinna, men det var nog så i alla fall. Och om det verkligen var skogen, som brann, då kanske elden kunde nå ända fram till honom? Inte tycktes det mycket
