Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
546
VÄSTERBOTTEN OCH LAPPLAND

och slog med vingarna utan att komma ur fläcken. I stället var allting under dem i rörelse. Hela marken och allt, som fanns på den, drog sig sakta söderut. Skogarna, husen, ängarna, gärdsgårdarna, älvarna, städerna, skärgårdsöarna, sågverken, allt var statt på vandring. Han undrade vart allt det där skulle bege sig. Hade det tröttnat på att stå så långt uppe i norr och ville flytta ner mot södern?

Bland allt detta, som rörde sig och vandrade söderut, såg han bara en sak, som stod stilla, och det var ett järnvägståg. Det stod alldeles under dem, och det var med tåget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur fläcken. Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget rörde sig inte. Skogarna gledo förbi det, banvaktarstugorna gledo förbi det. Grindar och telegrafstolpar gledo förbi det, men tåget stod stilla. En bred älv med en lång bro kom emot det, men älven och älvbron gledo fram under tåget utan minsta svårighet. Till sist kom en järnvägsstation farande. Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga i handen och fördes sakta fram till tåget. När han viftade med den lilla flaggan, sände lokomotivet upp ännu svartare rökvirvlar än förut och pep ängsligt liksom för att jämra sig över att det stod stilla. Men med detsamma började det att röra sig. På samma sätt som järnvägsstationen och allt det andra gled det bort mot södern. Pojken såg hur vagnsdörrarna slogos upp och de resande kommo ut ur tåget, allt under det att både detta och de resande flyttade sig söderut. Men då lyfte pojken blickarna från jorden och försökte att se rätt framför sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta på det besynnerliga järnvägståget.

Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett litet vitt moln, tröttnade han på detta och såg ner igen. Alltjämt tyckte han, att han och örnen höllo sig stilla, och att allt annat for åstad söderut. Där han satt på örnryggen och ingenting annat hade att roa sig med än sina egna tankar, fann han det lustigt att föreställa sig, att hela