alltid varit. Och det blev tydligt för henne, att när lille Mats nu måste ner i jorden, så borde han begravas med samma heder som en stor människa.
Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville det så gärna. Hon måste göra det yttersta för lille Mats skull.
Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt ställe, men det var kanske bra för henne, att det var sådant det var.
Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de hade kommit dit. På flera dagar hade de varken sett åkrar eller gårdar, bara små fattiga skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram till Gellivare stora kyrkoby. Den låg med kyrka och järnvägsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett högt berg, som var strimmigt av snö ännu vid midsommartiden, då barnen hade kommit vandrande. Nästan alla husen i Gellivare voro nya och väl och ordentligt uppförda. Om de inte hade sett snöfläckarna uppe på berget och märkt, att björkarna ännu inte voro utslagna, skulle barnen inte ha tänkt på att det låg långt uppe i Lappland. Men det var inte i Gellivare, som de hade haft att söka far, utan i Malmberget, som låg ett stycke längre norrut, och där hade det inte sett så välordnat ut.
Se, det hade varit så, att fastän människor mycket länge hade vetat, att det fanns ett stort järnmalmsfält nära Gellivare, hade brytningen först kommit riktigt i gång för några få år sedan, när järnvägen hade blivit färdig. Då hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, och arbete hade det nog funnits för dem, men inte bostäder, utan sådana hade de fått laga i ordning åt sig själva, så gott de hade kunnat. Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar av lårar och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga många
