Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
570
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS

var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.

Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven förra söndagen. Han hade dragits till kyrkan i Gellivare av disponentens egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan. Vid graven hade en musikkår spelat, och en sångkör hade sjungit. Och efter jordfästningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna på kaffe i skolhuset. Det var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för sin bror, lille Mats.

Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade. Det svåra låg däri, att han visste, att stort folk aldrig vill rätta sig efter ett barn. Hon var inte mer än ett år äldre än lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död framför henne. Hon var ju bara ett barn, hon också. Kanske att de vuxna skulle sätta sig emot hennes önskningar, därför att hon inte var annat än ett barn.

Den första, som Åsa talade vid om begravningen, var sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan innan hon öppnade dörren, att det måste vara slut med honom vid det här laget. Lille Mats hade förra eftermiddagen gått omkring borta i gruvtrakten. Han hade stått för nära en stor dagöppning, när gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade träffat honom. Han hade varit ensam, och han hade länge legat avsvimmad på marken, utan att någon hade vetat om olyckan. Till sist hade några karlar, som arbetade i dagöppningen, fått bud om den på ett