Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
582
HOS LAPPARNA

som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre skydd mot köld och storm än tunna tältväggar. Och lapparna undrade över nybyggarna, som gjorde sig så mycket och så tungt arbete, då det inte fordras mer än att äga några renar och ett tält för att kunna leva.

En eftermiddag i juli regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure, och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, så många som de voro, krupit in i ett av tälten och sutto kring elden och drucko kaffe.

Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekoppen, kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapplägret. Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod på. Han blev glad, när han fick se arbetaren. Det var en god vän till lapparna, en vänlig och språksam man, som kunde tala lapska, och lappen ropade åt honom, att han skulle krypa in i tältet. »Nu kommer du som efterskickad, Söderberg,» sade han. »Kaffepannan står över elden. Ingen kan företa sig något i regnvädret. Kom du hit och berätta något nytt för oss!»

Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles uppfyllt av människor. Karlen började genast prata lapska med värdfolket. Flickan, som hade följt med honom, förstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt för henne. Ingenting var sådant, som hon var van vid.

Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan