Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
584
HOS LAPPARNA

Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle att göra honom flera frågor om Jon Assarsson.


*


Det var morgon och vackert väder. Ola Serka själv, den förnämste bland lapparna, hade sagt, att han skulle gå och söka reda på Åsas far, men han gjorde sig inte bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte på Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till honom budskapet, att hans dotter var kommen för att söka upp honom. Det gällde att göra detta så, att inte Jon Assarsson blev ängslig och flydde undan, för han var en besynnerlig man, som var rädd för att råka barn. Han brukade säga, att han fick så mörka tankar, när han såg dem, att han inte kunde uthärda det.

Medan Ola Serka funderade, sutto Åsa gåsapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat på henne förra kvällen, på platsen framför tälten och språkade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han berättade Åsa om Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det bättre än alla andra. Åsa tyckte, att de hade det förskräckligt, och sade det också. »Du vet inte vad du talar om,» sade Aslak. »Stanna hos oss en vecka bara, och du ska få se, att vi är det lyckligaste folk på hela jorden!» — »Om jag stannade här en vecka, vore jag väl kvävd av all röken inne i kåtan,» sade Åsa. — »Säg inte så!» sade lappgossen »Du vet ingenting om oss. Jag ska tala om något för dig, som kan komma dig att förstå, att ju längre du dröjde ibland oss, desto bättre skulle du trivas här.»

Därpå började Aslak berätta Åsa hur det hade varit på den tiden, då en sjukdom, som kallades svarta döden, hade gått igenom landet. Han visste inte om den hade härjat uppe i det riktiga Samelandet, där de nu befunno sig, men i Jämtland hade den farit fram så grymt, att bland