klagade och pustade och sade många gånger, att hon var så trött, att hon måste vända om ner till ådalarna, men hon följde ändå med, hellre än att bli lämnad ensam utan en levande människa i sin närhet.
När de var komna opp på fjällvidderna, reste gossen ett tält åt flickan på en vacker, grön plats, som sluttade mot en fjällbäck. Då kvällen var inne, fångade han renkorna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk att dricka. Han letade fram torkat renkött och renost, som hans folk hade gömt däroppe på höjden, när de hade varit där förra sommaren. Flickan klagade alltjämt och var aldrig nöjd. Hon ville varken äta torkat renkött eller renost eller dricka renmjölk. Hon kunde inte vänja sig vid att sitta nerhukad under tältet eller att ligga på marken med bara en renhud och litet ris till bädd. Men fjällfolkets son skrattade åt hennes jämmer och fortfor att vara god mot henne.
Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom. Hon företog sig också att göra opp eld under grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade nu en god tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat. De gick tillsammans att sätta snaror för fåglarna, metade laxöring i forsen och plockade hjortron på myren.
När sommaren var slut, flyttade de så långt neråt fjällen, att de nådde gränsen mellan barrskog och lövskog, och där slog de läger på nytt. Det var nu slaktetid, och de hade strängt arbete alla dagar, men det var också en god tid med ännu bättre tillgång på mat än om sommaren. När snön kom och isarna började lägga sig över sjöarna, drog de längre österut ner i den täta granskogen. Så snart de hade fått tältet rest, tog de till med vintersysslorna. Gossen lärde flickan att sno tråd av rensenor, att bereda hudar, att sy kläder och skor av skinn, att göra kammar och verktyg av renhorn, att löpa på skidor och färdas efter ren i ackja. När de hade levat igenom den mörka delen av vintern och solen sken nästan hela dagen, sade gossen till
