flickan, att nu kunde han följa henne söderut, för att hon måtte finna folk av sin stam. Men då såg flickan förvånad på honom. ’Varför vill du skicka bort mig?’ sade hon. ’Längtar du att få vara ensam med dina renar?’ — ’Jag trodde, att det var du, som längtade,’ sade gossen. — ’Jag har nu levat Samefolkets liv i nära ett år,’ sade flickan. ’Inte kan jag vända tillbaka till mitt folk och leva i trånga bostäder, sedan jag så länge har vandrat fri på fjället och i skogen. Jaga inte bort mig, utan låt mig stanna här! Ert sätt att leva är bättre än vårt.’
Flickan stannade hos gossen hela livet och längtade aldrig tillbaka till ådalarna. Och om du, Åsa, stannade här bara en månad, skulle du aldrig mer kunna skilja dig ifrån oss.»
Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig. Gamle Ola förstod mera svenska, än han gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen fått klart för sig hur han skulle bära sig åt för att tala om för Jon Assarsson, att dottern var kommen för att söka honom.
Ola Serka gick ner till Luossajaure och följde stranden
ett stycke, tills han stötte på en man, som satt på en sten och
metade. Metaren hade grånat hår och böjd hållning. Ögonen
blickade trötta, och det var något slappt och hjälplöst över
honom. Han såg ut som en, som har försökt bära något,
som har varit honom för tungt, eller fundera ut något,
som har varit honom för svårt, och blivit bruten och
missmodig av att han inte har lyckats.
»Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?» sade fjällmannen på lapska, när han kom gående.
Den andre spratt till och såg upp. Betet på hans krok var borta, och ingen enda fisk låg bredvid honom på
