Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XLVII.
SÄGNER FRÅN HÄRJEDALEN.

Tisdag 4 oktober.

Pojken blev orolig, därför att turisterna stannade så länge i utsiktstornet. Mårten gåskarl kunde inte komma och hämta honom, medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgässen hade brått att fortsätta resan. Mittunder berättelsen hade han tyckt sig höra gåskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgässen skulle ha flugit bort. Men han hade inte vågat sig fram till balustraden för att ta reda på hur saken förhöll sig.

När turisterna äntligen voro gångna och pojken kunde krypa fram ur sitt gömställe, såg han inga vildgäss nere på marken, och ingen Mårten gåskarl kom och hämtade honom. Han ropade: »Var är du? Här är jag,» så högt han förmådde, men reskamraterna visade sig inte. Han trodde inte ett ögonblick, att de hade övergivit honom, men han var rädd, att de hade råkat ut för en olycka och undrade hur han skulle bära sig åt för att få reda på dem, då Bataki, korpen, slog ner bredvid honom.

Pojken hade aldrig anat, att han skulle komma att hälsa Bataki med ett så glatt välkommen, som han nu gjorde. »Kära Bataki,» sade han, »vad det var väl, att du kom hit! Du vet kanske vad det har blivit av Mårten gåskarl och vildgässen.» — »Jag kommer just med hälsningar från dem,» svarade korpen. »Akka märkte, att en jägare strövade om- kring här på berget, och därför tordes hon inte stanna och vänta på dig, utan har rest i förväg. Sätt dig nu opp på min rygg, så ska du vara hos dina vänner om en liten stund!»