Gråfäll gick hastigt från Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr. Plötsligen stannade han. »Karr, det är jag, som har gjort ogärningen. Jag har slagit ihjäl ett ofarligt djur. Det är för min skull, som skogen blir förstörd.» — »Vad är det du säger?» avbröt Karr. — »Säg du till snoken Hjälplös, att Gråfäll går i landsflykt i denna natt!» — »Det säger jag aldrig,» sade Karr. »Det är ett farligt land för älgar där i norr.» — »Tror du, att jag vill gå kvar här, sedan jag har vållat sådan olycka?» sade Gråfäll. — »Nu ska du inte förhasta dig. Vänta till i morgon att göra något!» — »Det är du, som har lärt mig, att älgarna är ett med skogen,» sade Gråfäll, och med detta skildes han från Karr.
Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen. Då stod Gråfäll ingenstans att finna, och hunden sökte inte heller länge efter honom. Han förstod, att Gråfäll hade tagit ormen på orden och gått i landsflykt.
På hemvägen var Karr vid så dåligt lynne, att det inte kan beskrifvas. Han kunde inte förstå Gråfäll, som skulle låta den där snokstackaren narra bort honom. Han hade aldrig hört en sådan dårskap. Vad kunde den där Hjälplös ha för en makt?
När Karr kom gående i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppåt ett träd. »Vad är det du ser efter?» frågade en karl, som stod bredvid. — »Det har kommit sjukdom bland larverna,» sade skogvaktaren.
Karr blev otroligt förvånad, men han blev nästan än mer förargad över att snoken hade haft makt att hålla sitt ord. Nu skulle väl Gråfäll nödgas stanna borta i en oändlig tid, för den där snoken doge väl aldrig.
Mittunder det att Karr var som mest bedrövad, fick han en tanke, som något litet tröstade honom. »Snoken ska kanske inte behöva bli så gammal,» tänkte han. »Han ska väl inte alltid ligga skyddad under en trädrot.
