med plogbillen. På så sätt kom han dock ända opp mot norra gränsen av utmarken, och där satte han sig att invänta fadern.
Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, så att han kunde fullfölja den utan avbrott. Här och där körde han oppför några klyftor, och ju längre norrut han nådde, desto fler krökar måste han göra, och desto smalare blev fåran. Men han hade så god framfart, att han inte en gång stannade vid gränsen, utan körde ett gott stycke längre, än han hade behövt.
Den tredje brodern, han, som stod till vänster om den äldste, gick det också bra för i början. Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster. Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejdad, långt innan han hade nått till gränsen. Inte ville han bli stående mitt i marken, utan vände hästarna och tog av åt annat håll. Men inom kort var det så stängt omkring honom, att han måste stanna. ’Den här fåran blir väl den sämsta,’ tänkte han, när han satte sig ner på plogen för att vänta på fadern.
Det kan vara detsamma att tala om hur det gick för de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plöjde i mitten, hade haft det svårt, men de, som gick fram i öster och väster om dem, hade det än sämre, för därborta var utmarken så full av stenrös och moras, att det var omöjligt att få raka och jämna fåror. Om de två yngsta får man säga, att de bara vände och krökte, men de gjorde ändå ett betydligt arbete.
När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade.
Så kom fadern gående. Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut.
’God kväll!’ sade fadern, när han kom. ’Hur har det gått med arbetet?’ — ’Det har gått klent,’ sade sonen. ’Det
