skönt blekblå, rönnarna voro gula med stora, röda klasar, gräsmattorna voro väl ännu gröna, men det var ljust, strålande månsken den kvällen, och detta föll med sådan glans över gräset, att det blev vitt som silver.
Ingen människa syntes till, utan pojken kunde gå fritt omkring, vart han ville, och när han kom in i trädgården, lade han märke till något, som nära nog försatte honom i gott humör. Han hade stigit upp i en liten rönn för att äta rönnbär, men innan han hade nått upp till en klase, fick han syn på en häggbuske, som också var full med bär. Han hasade sig utför rönnstammen och klättrade upp i häggen, men knappt var han där, förrän han upptäckte en vinbärsbuske, där det ännu hängde kvar långa, röda klasar. Och nu såg han, att hela trädgården var uppfylld av krusbär och hallon och nypon. Det fanns kålrötter och rovor borta på grönsakslanden, det fanns bär på varenda buske, frön på örterna, små kornfyllda ax på grässtråna. Och där på gången, nej, han såg bestämt inte miste, där låg ett stort, grant äpple och blänkte i månskenet!
Pojken slog sig ner på en gräskant med det stora äpplet framför sig och började skära små stycken ur det med slidkniven. »Det skulle inte vara så tungt att vara tomte i hela sitt liv, om det jämt vore så lätt att få god mat som på det här stället,» tänkte han.
Han satt och grubblade, medan han åt, och till sist undrade han om det inte vore så gott, att han stannade, där han nu var, och läte vildgässen fara mot söder utan honom. »Jag vet rakt inte hur jag ska förklara för Mårten gåskarl, att jag inte kan fara hem,» tänkte han. »Det är bättre, att jag alldeles skiljer mig från honom. Jag kunde samla mig ett vinterförråd, jag likaväl som ekorrarna, och om jag bodde i en mörk vrå i stallet eller i lagården, behövde jag inte frysa ihjäl.»
Just som han tänkte detta, hörde han en lätt susning över sitt huvud, och ögonblicket därefter stod något, som liknade en liten kort björkstubbe, bredvid honom på marken.
